Bjällbo/Eiber

Nils Eiber(1898-1938) tillverkade med hjälp av gårdens smed sin första motorplog när han var 16 år. Den fungerade dåligt.
Med delar från den byggde han sin andra motorplog. Nils Eiber blev mest känd för tillverkningen av Eiber motorcyklar.

Artikel i Hallandsposten

Publicerad 14 januari 2006 Uppdaterad 9 februari 2009

Motorerna blev hans levebröd Nils Eiber från Bjällbo en sällsynt envis entreprenör

HALMSTAD Som barn lekte Nils Eiber inte med sina jämnåriga, utan höll bara på med motorer. Intresset resulterade i ett antal uppfinningar och flera företag. Men han var bara 40 år när farten tog hans liv i en trafikolycka.

Eiber föddes i Södra Åkarps församling i Malmöhus län 1898, där fadern Jöns Nilsson var arrendator på en gård. När sonen var tre år flyttade familjen till Halmstad och fadern hade olika arbeten innan han övertog arrendet på Bjällbo Gård som ägdes av Vapnö Gods. Eiber var åtta år vid den tiden och familjens medelpunkt. Dock vägrade han delta i sina jämnårigas lekar, det var bara teknik som lockade honom. Han höll till i gårdens smedja där han började tillverka verktyg och maskiner efter skoldagens slut.

Som tioåring började Eiber i realskolan i Halmstad och då började han göra ritningar till en motorplog som skulle ersätta hästarna vid de stränga plöjningarna vår och höst. Men först skulle han tillverka en motorcykel att åka på till skolan i Halmstad med. 1914, när Eiber fyllde 16 år, var motorcykeln färdig och samma år hade han avlagt realexamen.

Nu tog han fram sina ritningar på motorplogen och med gårdens smed byggde han en trehjulig framhjulsdriven motorplog. Tyvärr fungerade den dåligt; när de tre plogbladen sattes i jorden stod plogen stilla med roterande hjul. Denna erfarenhet gjorde att Eiber genast började bygga motorplog nummer två. Denna blev större och tyngre än den första, och Eiber beslöt sig för att göra en egen större fyrcylindrig motor.

Gjutformar av trä gjordes för att kunna gjuta upp cylindrar, vevhus och kolvar. Gjuterimaskiner i Halmstad göt delarna. Vevaxeln av rundstål smiddes av smeden Nils Petter Wiklund som hade sin smedja på Järnvägsgatan i Halmstad.

Trots sin unga ålder arbetade Eiber långt in på nätterna med motorplogen för att den skulle vara färdig på våren 1919, det gick inte att hejda honom. Och resultatet blev ett tekniskt underverk för sin tid; med en sinnrik växelanordning kunde plogarna höjas och sänkas med motorkraft. Plogbladen stod i rak vinkel mot marken, även om ena sidans hjul gick i plogfåran.

Eiber lämnade in en patentansökan på sin uppfinning och fick svenskt patent på sin maskin. Nu bytte han även namn från Eiber Nilsson till Nils Eiber. Då beställningarna uteblev började Eiber 1920 bygga sin tredje motorplog, ett sista försök att etablera sig som tillverkare av motorplogar. Två år senare var den färdig och han ställde ut den på jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Där fann den en köpare men några fler beställningar blev det inte.

Nils Eiber släppte nu tanken på att bli tillverkare av motorplogar, eftersom dessa dyra projekt hade tärt hårt på familjens kapital. I stället inriktade han sig på mindre maskiner och motorcyklar. Den nya motorcykelfabriken på Bjällbo fick firmanamnet Nils Eiber och Co, och Eibers far gick med i firman.

På hösten 1923 hade Eiber konstruerat en ny motorcykel. Det var en större modell på 633 kubikcentimeter med en avancerad tvåcylindrig motor med toppventiler. Samtidigt förbättrades den lilla modellen som han fick färdig när han var 16 år, den var på 193 kubikcentimeter. Beställningar på den lilla modellen började komma och arbetsstyrkan fick utökas. Dessutom blev Wiklunds smed och maskinverkstad legotillverkare på ventiler, växelspakar, kickar och kopplingspedaler.

Eiber fick en beställning på två militärcyklar till svenska armen som skulle provas med sidvagn. En skulle skickas till Kungliga Svea trängkår i Örebro och den andra till Kungliga Göta trängkår i Linköping. Tillverkningen av motorcyklarna hade fortgått natt och dag under vintern 1925 för att leveransdagen skulle hållas. Detta var Nils Eibers viktigaste leverans då en större beställning från kronan skulle lösa de ekonomiska problem som ryckte allt närmre för varje vecka. Militärens provkörning på sommaren blev dock ingen framgång, motorcyklarna var för dåligt utprovade och Husqvarna vapenfabriks AB fick ordern.

Eiber tog kontakt med svenska motorcykeltillverkare som köpte motorer utomlands och erbjöd dem sina egna produkter i stället. Han började leverera motorer, bensintankar och sadlar till Nymans verkstad (NV) i Uppsala. En hotande konkurs för jordbruket på Bjällbo gjorde att Eibers far lämnade företaget för att inte dra med verksamheten i en eventuell konkurs för lantbruket.

Nytt namn för motorcykeltillverkningen blev Svensk motorindustri Halmstad. Det hotande läget på Bjällbo gjorde att Eiber flyttade in i en nedlagd snickerifabrik i Örkelljunga 1926. Han hyrde lokalen, men fick ett företagslån av Örkelljunga kommun på 40 000 kronor för att bygga en ny fabrik. Med elva anställda flyttade han in i sin nya fabrik efter att ha tillverkat 160 motorcyklar på Bjällbo, och han anställde också mer folk för att komma ifatt den tillverkning han förlorat i samband med flytten.

Det svåra ekonomiska läget som Eiber tagit med sig från Bjällbo förvärrades för varje månad och sommaren 1927 var det slut. Då hade 350 motorcyklar tillverkats och Svensk motorindustri var traktens största arbetsplats med 40 anställda, som också hade de högsta lönerna.

Nils Eiber flyttade då till Stockholm och startade en ny firma, Eibers mekaniska verkstad. En sommardag drygt tio år senare, 1938, var han på väg till Uppsala. Han körde fort och med i bilen var en liftare som han tagit upp strax utanför Stockholm. När han närmade sig Knäppinge backe på Flottsundsvägen, gjorde han en omkörning och en mötande bil dök upp på backkrönet. För att undvika en kollision styrde han bilen av vägen och krockade med en stor fura. Liftaren undkom svårt chockad med ett armbrott, men Nils Eiber hade fått bilratten i bröstet och visade inga livstecken. Båda fördes i ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala, men där fastställde man att Nils Eiber var död. Efter sig lämnade han sin hustru Elin och föräldrarna, men inga barn.

Eibers mekaniska verkstad finns kvar än i dag.

GÖRAN ROTH folk.familj@hallandsposten.se